Ultradreams.se

BLACK RIVER RUN 100 MILES – RACE REPORT BY NIKLAS LARSSON Can we go back, this is the moment, tonight is the night, we’ll fight till it’s over … Let the night come, before the fight's won. Some might run against the test but those that triumph, embrace the fight cause the fear is there to prove that courage exists - Macklemore Tävling erbjuder ett fokus här och nu, och tillåter inga undanflykter inför uppgiften som väntar. Hela min MP3-spelare är fylld med inspirationsvideos från YouTube, låtar som kan anspela på löpning (som texten ovan) och intervjuer med bland annat Anthony Krupicka. Det är detta som fyller mitt huvud när jag dragit på mig lurarna över solglasögonen och drar ner den tjocka mössan så långt det går. Jag sitter i omklädningsrummet och observerar hur de andra löparna förbereder sig för att springa. Det finns lika många sätt som löpare, själv lyssnar jag och känner styrkan växa inuti. En stor tävling kan ge tunnelseende i flera veckor före och inverka på ditt liv i övrigt. Som nybörjare inom löpning går det inte att ta lätt på en tävling som Black River Run 100 miles, det är en utmaning som fångar din uppmärksamhet dagens alla timmar. Tävla ger förutsättningar som lockar fram det yttersta i oss, både genom den service med bana samt energi som funktionärerna erbjuder men också från de andra löparna som springer före och efter dig. Eftersom jag bara har cirka ett års erfarenhet av löpning har det inför tävlingen i samråd med mer erfarna löpare ansetts dumdristigt att lägga ner mer tid på att öka träningsdosen. På grund av det har det blivit naturligt att jobba mer med det mentala. Jag är svag för amerikansk propaganda. Michael Arnstein har föreläst, Anthony Krupicka har tipsat, Steve Prefontaine har inspirerat, skoföretagen har sålt sina idéer om varför man bör springa och många andra inspirationsvideos. Jag känner mig urstark, jag vet att jag aldrig kommer ge upp mentalt… this is the moment, tonight is the night. Kommer det att räcka? ”Du är en diesel” är orden som Rune Larsson planterat i mitt huvud och som ekar i mitt huvud just nu. Då vi tillhör samma klubb har jag haft möjligheten att träffa honom några gånger. Första mötet gav en utskällning, sista mötet innan tävlingen uppmuntran. Rune har en talang för att veta vad folk behöver höra. Just då vet jag inte att Rune även har påverkat Johnny som står några steg ifrån mig. Jag och Johnny har tränat Ultraintervaller tillsammans med Pace on Earth. Det skulle visa sig att Johnny precis som jag har en plan som de flesta inte bedömer som realistisk. Jag har basunerat ut på Funbeat att jag minsann tänker springa på en tid kring 17 timmar – ”bli beredd på att plan och verklighet inte alltid är överens” blir svaret. Svaret jag behövde, jag blir ännu mera fokuserad. De första kilometrarna lyckas dock störa den koncentrationen. Stigen är riktigt teknisk och jag får koncentrera mig på att lyfta fötterna ordentligt. Jag hinner tänka tankar om hur i helsike det skall gå på natten här och troligen är det här i loppets första 20 minutrar som tidsmålet faller mig ur händerna. Men just då tänker jag inte på det för terrängen har öppnat upp sig och black river välkomnar oss löpare till sina koloniträdgårdar i strålande solsken. Funktionärerna gör sitt bästa för att muntra upp de få ställen man stöter på dem. Jag gör några försök att hålla samma takt som andra löpare men det vill sig inte. Oftast är jag för snabb, ibland springer de ifrån. Det gäller att fokusera på sin egen rytm och jag försöker sluta tänka på de andra löparna redan första varvet. Jag hade lagt upp en energi- och vätskeplan enligt vetenskapliga och evidensbaserade undersökningar. Det kan låta jäkligt torrt och glädjelöst men jag har fått hjälp av några av de jag anser vara bland de bästa i Sverige på ultralöpning. I Ultragruppen på Funbeat har det stötts och blötts både kalorier, utrustning samt taktik och jag är otroligt tacksam över att jag haft den möjligheten. Under loppet försöker jag följa planen så gott det går och det funkar över förväntan ända till sista varvet. Svårt att säga exakt vad det är som börjar strula då men efter 16 timmar kanske man kan förvänta sig att all sportdryck börjar påverka magen. Hade med mig extra imodium och förbanna mig lite att jag inte lagt in dem i schemat när jag hoppar ut några tiotals meter i skogen efter 4 kilometer på det sista varvet. Sänder i tanken ett extra tack till Jan Söderkvist som uppmuntrat mig till att det är värt den extra vikten med lite dasspapper i ryggsäcken. Själva loppet är för mig faktiskt ganska odramatiskt. Hade egentligen aldrig riktigt några problem och all utrustning, mat och dryck fungerade som det var tänkt. Om jag skall dra några höjdpunkter som fastnat i huvudet var det glädjeskrattet som bara bubblade ut i solskenet på tredje varvet när jag sprang utmed svartån. Illtjutet följt av hysteriska viftningar på nästan exakt samma plats på sjunde varvet när jag på riktigt krockade med en fladdermus (ångrar nästan att jag inte hade pulsbältet på mig i det mötet). Den sköna känslan innan alla uppförsbackar på slutet där jag varje varv kände mig pigg i benen tack vare nedförslutet in mot sista vätskekontrollen. Och hatkänslan jag fick vid klippblocksterrängen inne i skogen på den biten som Ann-Sofie Forsmark beskrev som ”trixig”, och för övrigt samma ställe som fick Jan-Erik Ramström att deklarera att BRR är en svårare bana än TEC. Jag kan inte förneka att det var skönt att komma i mål. Stort i min värld att som nybörjare bli gratulerad av självaste Johan Steene, en av mina svenska förebilder inom 100-miles. Skönt att ta en dusch, skönt att sova en liten stund, skönt att ta en öl i målområdet och se glädjen hos de löpare som lyckades kriga sig in under 24 timmar. Och skönt att dagen efter anmäla sig till TEC 100. Vi ses där!

Source: http://ultradreams.se/BlackRiverRun100miles.pdf