Angaendealkohollagensregleringavhembryggdol

Angående alkohollagens reglering av hembryggd öl, utskänkning
utan tillstånd m.m.

1 Inledning
Denna promemoria skrivs mot bakgrund av den skrift som den statliga myndigheten Folkhälsoinstitutet publicerat på sin hemsida (www.fhi.se). En första övergripande kommentar till de tidigare utredningar som gjorts i denna fråga är att det enligt min mening är så att Folkhälsoinstitutets (FHI) promemoria om hur man skall se på utskänkning av hembryggd öl är behäftad med flera allvarliga feltolk-ningar av lagstiftningen på området, något som jag hoppas skall framgå nedan. För Svenska Hembyggareföreningen (SHBF) är det främst tre frågor som är av intresse i detta sammanhang, som sammanhänger med möjligheterna att ordna tävlingar med hembryggd öl och vad som gäller då. Det är frågan vad det innebär att hembryggd öl endast får tillverkas för eget behov, frågan om hur man ordnar ett slutet sällskap och det är frågan om man kan ta inträde i samband med servering av hembryggd öl. Frå-gorna bör besvaras i nämnd ordning, för deras betydelse synes vara fallande. Att det inte är möjligt att ha servering av hembryggd öl i restauranglokaler kan inte bestridas, utan är, såvitt jag kan bedöma en helt korrekt tolkning av lagen. 2 En bakgrund angående tillåtligheten av ölprovning
Alkohollagen 6 kap. 1 § anger möjligheterna att servera alkohol utan att ha tillstånd därtill. För att förstå reglerna krävs dock att man beaktar lagstiftningens syfte och sambandet med en del andra bestämmelser. Det gäller då främst bestämmelserna om vad som utgör ”servering” i alkohollagens mening samt sambandet med frågan om tillfälliga tillstånd och varför reglerna om tillståndsfri servering tillkommit. När det gäller begreppsbildningen tillämpas alkohollagen främst på tillverkning och försäljning av vissa alkoholhaltiga drycker. Tillverkning är inte av intresse här (se ovan om tillverkning av öl och starköl i hemmet för eget behov), utan det är försälj-ningen som är av intresse. Försäljning delas in i detaljhandel (direkt till konsument), servering (konsumtion på stället) och partihandel (all annan försäljning). Av intresse i detta sammanhang är endast ”servering”, eftersom det är så att bestämmelsen ovan reglerar servering utan tillstånd. Man får alltså försälja alkohol i vissa fall, utan att ha tillstånd därtill. Det är oerhört centralt att notera att detta helt och hållet handlar om att reglera försäljning – ett juridiskt begrepp som innefattar att en vara eller tjänst byter ”ägare” mot ersättning. Sker samma sak utan ersättning är det juridiska begreppet på transaktionen ”gåva” (alternativt arv, om det sker efter dödsfall). Försäljning är således något mycket specifikt rent juridiskt och att t.ex. hävda att gratis tillhandahållande av hembryggd öl för provsmakning vore att jämställa med ”försäljning” är enligt min me-ning ett helt (och mycket uppenbart) felaktigt sätt att resonera. I en sådan situation sker ingen försäljning och lagen är därför inte tillämplig. Här borde vi kunna stanna, för egentligen är detta tillräckligt för att konstatera att man dels har rätt att tillverka sin egen öl eller starköl, dels rätt att ge bort det om man så vill, varför lagen inte ställer några hinder i vägen alls för ett arrangemang av den typ som SHBF håller i. Rimlighe-ten i detta resonemang framgår kanske än tydligare om man beaktar att om man menar att bortskänkande av alkoholhaltiga drycker föll in under lagen så skulle svenska kyr-kans nattvard strida mot alkohollagens bestämmelser, något som helt uppenbart inte är fallet. 3 Kravet på att öl eller starköl tillverkas för ”eget behov”
Av grundläggande betydelse i sammanhanget är bestämmelsen i 2 kap. 2 § alkoholla-gen om hur man får använda hembryggd öl. I FHI:s promemoria hävdas att ”för eget behov” skulle vara liktydigt med bryggarens och dennes familjs personliga bruk. Detta kan tolkas som att en hembryggare inte ens skulle få ge bort sitt hembryggda öl till en vän eller en intresserad kollega för provsmakning. Man kan för det första notera att uttalandet åtföljs av ett ”torde”, något som i juridiska sammanhang signalerar en viss grad av osäkerhet också från författaren av FHI:s promemoria. Även användningen av lokutionen ”tillverkarens personliga bruk” är nämligen egentligen betydligt mer mång-tydig än vad kanske en lekman kan se, något som skall belysas nedan. Det är alldeles klart att tillverkning av hembryggd öl för försäljning inte är tillåtet med stöd av denna bestämmelse, så något sådant kan inte passas in under bestämmelsens ”eget behov”. Det är vidare så att det tycks klart att öl eller starköl som bryggs för egen konsumtion, t.ex. i det egna hemmet, helt klart faller in under bestämmelsens till-lämpningsområde. Frågan är var gränsen sedan går mellan dessa två ytterligheter. Kan man ge bort hembryggd öl? Svaret måste vara ja. Om man jämför rent allmänt med annan egendom (lösöre) som en person förfogar över med äganderätt så kan man – från juridisk synvinkel – inte göra skillnad på sådant bruk av denna egendom som in-nebär konsumtion, försäljning, gåva eller destruktion. All sådan användning innefattas i det bruk av egendomen som en person har rätt till att företa sig (med vissa undantag för t.ex. miljöfarliga gärningar eller liknande). Alkohollagen gör tydligt att det är för-bjudet att sälja öl eller starköl om inte tillverkningen sker med tillstånd och detta är straffsanktionerat. I linje med hur strafflagstiftning i övrigt skall tolkas så kan inte det-ta förbud anses innefatta också andra förfogande än de som uttryckligen angetts i lag-texten (den s.k. legalitetsprincipen och det därav följande kravet på precist utformade straffregler). Härav följer att regleringen i alkohollagen inte gärna kan anses förbjuda t.ex. gåvor eller andra helt benefika transaktioner. Stöd för detta finns dessutom i rätts-praxis, då det kan erinras om att målet mot den handlare som gett ut vin i sin matbutik (Franzén) lades ned sedan man kunnat konstatera att han aldrig sålt vin och därmed inte gjort sig skyldigt till något brott mot alkohollagens bestämmelser. Att ge bort vin gör enligt domstolens bedömning i det fallet att man inte faller under lagens krav på tillstånd. Det bör noteras att det resonemang om gåva som förs i FHI:s promemoria är helt utan relevans för frågan om den typ av gåvor som det här är fråga om. Som det där påpekas gäller det gåvor i näringsverksamhet och till yngre. Av betydelse är dock det som sägs om att man i lagens ”för eget behov” bör tolka in att gåvor är acceptabla, men då bara till enskilda som hembryggaren har en personlig relation med. Detta är ett helt lösryckt påstående, utan minsta stöd i gåvobegreppet – man kan ge gåvor till helt okända och det är inte alls ovanligt att så sker (t.ex. radiohjälpen) – och det finns inget i det ”egna behovet” som anger vilken personkrets som kan vara acceptabel att ge bort till. Som noterats ovan befanns bortskänkande till kunder i en matbutik inte falla in under lagen, något som starkt talar för att inget krav på personlig relation kan ställas upp. Här spe-kulerar således FHI helt grundlöst. Slutsatsen av detta är att hänvisningen till ”personligt bruk” som förekommer i FHI:s promemoria måste tolkas så att det avser allt bruk som inte är av kommersiellt eller liknande syfte. En sådan tolkning ligger också bäst i linje med alkohollagens allmänna syfte, som är att skapa ordnade former och kontroll över alkoholförsäljningen i landet för att förebygga missbruk och andra negativa sociala konsekvenser. 4 Är inträde ”försäljning”?
Då kommer man till frågan om en entréavgift skulle göra bortskänkningen av hem-bryggd öl till försäljning i alkoholagens mening, såsom framförs i FHI:s promemoria. Det kan noteras att man inte hänvisar till vare sig lagtext, förarbeten eller någon rätts-praxis när man påstår att så skulle vara fallet. Enligt min uppfattning är det en mycket märklig tolkning av begreppet. Att begreppet bör tolkas vidsträckt – såsom anges – kan mot bakgrund av alkohollagens syften anses naturligt. En annan ordning skulle inbjuda till kringgåenden och mer eller mindre konstruerade lösningar som i verklighe-ten borde gå att jämställa med försäljning. Det finns dock gränser för hur långt en så-dan grundläggande attityd till lagstiftningen kan drivas när denna är straffsanktionerad. Att varje uttagande av entréavgift skulle strida mot alkohollagen – och därmed utgöra grund för straffsanktioner såsom otillåten försäljning – utan någon som helst åtskillnad eller hänsyn till omständigheterna i det enskilda fallet är inte alls givet, tvärtom. En sådan tillämpning av alkohollagstiftningen skulle strida mot såväl den förvaltnings-rättsliga som (i ett senare skede) den straffrättsliga legalitets- och proportionalitets-principen. En entréavgift som bevisligen kan härledas till redovisningsbara kostnader för hyra av lokal, teknisk utrustning (kylar m.m.) och liknande har inget att göra med att kringgå förbudet mot försäljning, en motsatt tolkning utgör ett betungande ingrepp mot enskilda utan motsvarande vinster för allmänna intressen och kan därför inte lag-ligen läggas till grund för ett ingrepp från myndigheternas sida. Detta framgår också indirekt av handbokens kommentar till bestämmelsen i 1 kap. 8 §. Där anges att entréavgifter som berättigar till en drink eller lotter som ger alkohol i vinst att anse som försäljning av alkohol. Detta är en rimlig tolkning av lagens inne-börd, eftersom en motsatt tolkning skulle göra det mycket lätt att kringgå förbudet. En helt annan sak är om det inte finns något direkt eller indirekt samband mellan entréav- giften och tillhandahållandet av alkohol, såsom vid en mässa där enskilda privatperso-ner bjuder intresserade på smakprover. I sådana fall kan det inte gärna anses att det sker någon ”försäljning”. Entréavgiften har i detta fall inget direkt samband med prov-smakningen. En annan tolkning skulle, något absurt, leda till att gratis provsmakning av hembryggd öl är möjligt att genomföra utomhus vid lämpligt väder, för då krävs ingen lokal för evenemanget, men inte under perioder av året när bryggare och intres-serade måste vistas inomhus. En sådan helt slumpartad ordning synes direkt olämplig och kan inte anses befordra lagstiftningens syften om en restriktiv och för allmänheten begriplig alkohollagstiftning. Av särskild betydelse i detta sammanhang är att alkohollagens bestämmelser är straff-sanktionerade, varför en utgångspunkt vid lagens tolkning bör vara vad en normal-språklig betydelse ger vid handen samt att i tveksamma fall bör en tolkning som friar hellre än fäller anläggas. En så långtgående tolkning av vad som innebär ”försäljning” som den i promemorian, kan inte accepteras även av detta skäl. Thomas Bull Docent i offentlig rätt Juridiska fakulteten Uppsala universitet

Source: http://shbf.eu/marcom/AngaendeAlkohollagensRegleringAvHembryggdOl.pdf