Kv.kulturverkstan.net

Ernst och Jag
Tillbaks igen till landet som inte finns. Sågspån på golvet och en frän doft av calimoxto. Ett antal unga män står lutade mot bardisken och försöker imponera på varandra med betäckningshistorier från sista året på college, gymnasiet eller beruf- schule. Alla dessa grabbar är på utflykt i landet som deras myter tagit dem till.
Platsen just nu är Pamplona och Cafe Iruñea. Alla är de på jakt efter Ernst eller en bild av världen där allting var mycket enklare. Äventyret fanns bortom hörnet, hjortarna fick skjutas utan pardon och man behövde inte ta hänsyn till att damerna vid ens sida inte uppskattade sexistiska skämt. Det var till och med så enkelt att man kunde dela in kvinnorna i två sorter: Puta madre och Madre puta, Jungfru Maria eller den fallna Maria från Magdala. ”Let’ s run the bulls before the environmental- ists come” och “Hey ho, let’s Go” skriker gänget och drar mot tjurarna. Men problemet är att deras initiationsrit inte godkänns eller uppskattas av dem som de vill visa upp den för. Manlighetens gåta är nog betydligt djupare begravd än så. Man får inte heller glömma att Pamplona i Hemingways roman bara är en kuliss för ett mycket intressantare skeende som handlar om kärlek i det tjugonde århundradet.
Just den kunskap som alla pojkar runt tjugo år behöver som allra mest. Fråga mig, Nästa försök bestämmer jag för att göra på Joe’s Bar i Key West. Joe är död och drinken han blandade fås genom en kran när man trycker kortkommando 4. Alla som finns i lokalen sjunger allsång till en Smokielåt där man ändrat texten så att alla kan sjunga orden ”Who the fuck is Alice” och livet är greeeat. Ernst hus är ett museum där huvudattraktionen är ett antal katter som parat sig och på något sätt är avlägsen avkomma till just Ernst katt. I hamnen erbjuds fisketurer som garanterar att just du får just den fisken som vår gamle man kämpade och slet med för att få till kaj.
Noops, jag sticker någon annan stans.
Paris får bli nästa mål i jakt på Ernst. Jag går omkring på bland bokstånden och caféerna längs vänstra stranden med en reseskrivmaskin under armen. Jag ska sätta mig på ett litet vindsrum med utsikt och supa in staden med dess dofter och färger.
Tyvärr infinner sig inte bokstäverna på pappret som jag vill. I jakt på inspiration beger jag mig återigen ner mot Boulevard St. Michel. Efter en jakt på två timmar befinner jag mig i ett sällskap med två holländare, en tysk och sex amerikaner. Alla med samma idétorka och ambitioner. Vi blir fulla på Pastis som vi tror är Absint och går med glatt humör mot gryningen. Nästa dag söker jag desperat efter en amerikansk kvinna som lever med en annan kvinna och har en salong där man kan träffa alla som betyder nåt. Jag går in på Shakespeare & Co. och frågar efter vägen.
Expediten förstår min svengelska, men vägrar prata något annat än franska. När det visar sig att jag kan hanka mig fram på franska så pratar vår man bara swahili. Jag lommar ut på gatan, tar mig ner till metron och åker hem via Gare du Nord och Hamburg. Jag skippar till och med att åka förbi Venedig och Harrys bar. Jag tror inte Mycket hade jag funnit på min resa – men varken Ernst, min manlighet eller den rit som tar mig in bland de riktiga karlarna. Men att dricka Sidra Zapian och äta Pintxos med Clara på bakgatan vid Plaza de San Fransisco samtidigt som alla sjunger Gora Indurain och Mala Vida är inte fy skam det heller. Att jag sedan inte fick göra något annat med Clara än pussa henne på munnen lärde mig något om att den katolska moralen fortfarande är ett ok för kärlekstörstande tonåringar. Jag somnade i knät på Clara så att jag inte heller denna dag kunde springa framför några tjurar. Men Clara tyckte att jag var okej ändå. Det sa hon när vi skildes efter att ha druckit världens godaste Cafe Doble con leche på frukost baren vid det romerska torget.
Men Key West, var fanns där? Ganska så fina hus men i bottenvåningen ligger alltid en affär för orientaliska örter, krimskrams eller lackkläder. Key West har på något bisarrt sätt lyckas bibehålla sin roll som den sista utposten. Där samlas alla de som känner sig för udda för att passa in på fastlandet. Men det skulle inte vara USA om det inte bodde en liten kapitalist och affärsinnehavare i varje bisarr existens. Att staden och dess kultur påminner om en ständigt återkommande pridefestival är kanske inte vad unga Ernstdyrkare söker mest. Men återigen är jag övertygad om att unga osäkra män på jakt efter initiationsriter mår bra av att kastas in i en pridefestival. Jag tror till och med att de behöver det bra mycket bättre än en fisketur Vad finner man under Seines broar i slutet av det tjugonde århundradet? Jag inte finns Gertrud Stein där och knappast någon romantik under vindstaken med en mörkhårig Yvette. Det man däremot kan finna är litterära salonger med Bourdieu, Derrida och Mouffe. Tyvärr måste du då kunna franska och förstå dekonstruktionens principer för att på något sätt bli upphetsad. Det som däremot hetsar upp på direkten är dofterna av den mångkulturella staden. Denna stad är bara mono- kulturell uppe i 18: e och 19:e distrikten och där är det den algeriska kulturen som är norm. Du hör hela världens musik på klubbarna men söker dig nog helst till Respect där den blandas med den mycket franska digitalfunken. Jag tror i och för sig att Ernst skulle ha haft svårt för fransk digitalfunk men om jag hade förklarat principen hade Böckernas landskap är en gång för alla försvunnen och kvar står kulisserna till ett massturismens gomorra. De en gång så exotiska miljöerna har blivit krimskrams- butiker för allsköns besökare. Allting med Ernst går att köpa i en förenklad version på stadens torg. Men det som han berättade om finns idag på bakgatorna. Det ser inte ut som det gjorde då och styrs av en helt annan logik. Du kommer i Pamplona inte finna manligheten i någon annan form än en skränande pöbelhop på torget där man tycker det är roligt att kissa på varandra och skvätter öl på tjejerna för att visa att man vill ha kontakt. Men om man tar steget till bakgatorna kommer man att finna Clara, Joseba och Pedro. Självklart är de inga toreros utan bara vanliga basker. Okej, Pedro är inte vanlig utan han ber mig åka till Frankrike hämta en väska och möta honom på en bar två dagar senare. Närmare ett spanskt inbördeskrig går inte att komma men jag säger vänligt men bestämt nej och Pedro accepterar att jag inte delar hans ideal. Jag är ju en ”estrangero” som inte kan förstå vad som är bättre med ett självständigt marxistiskt styrt Baskien än ett autonomt demokartiskt.
I stället för att resignera över en förlorad värld är det bara att ge sig ut och resa igen.
Men att fåfängt söka efter Ernst, James eller Marcel kommer leda dig till pre- fabricerade drinkar och konserveringsmedelsfyllda Madeleinekakor. Även Wigan Pier har fått sin Orwellpub vilket är en ironi utan gräns. Allting som går att göra pengar på är gjort och vi som söker efter en svunnen autenticitet är helt körda om vi följer våra förebilder i fotspåren. Platserna och det de stod för är förändrat.
Detsamma gäller om man söker efter manligheten i form av en Hemingway machosim. Okej, gesterna finns i form av cigarrer, fiskeresor, djurjakt, drinkar och tjurfäktare. Men det är bara tomma gester och substitut för något annat och svårare.
Vilken Clara du än kommer att stöta på så ser hon igenom dina yttre gester och skrattar i smyg när hon ser dina tafatta försök till att leka cowboy och indianer. Men mest av allt tycker jag synd om Ernst i sin himmel. Att behöva vara förebild för denna armé av manlighetssuktande män är ett öde värre än döden. Detta framförallt för att vår vän var en så ömsint skildrare av kvinnan, naturen och livets svåra konst.
Att bara bli ihågkommen för sina yttre attribut, yviga gester och sitt självmord är i och för sig inget ovanligt i skaran av stora konstnärer. Utan att vara medveten om det har bilden av Ernst flutit ut och flutit ihop med bilden av en person vid namn Kurt. Tänk, jag tror att jag även är den gåtan på spåren. Synd att allting måste gå i

Source: http://kv.kulturverkstan.net/elever_01/olav/ernst.pdf